Jag är besviken på att jag inte fick vara ett barn som alla andra barn, på att jag blev tvungen att ta del av vuxenvärlden på ett sätt som inget barn ska behöva göra, och jag är besviken på min mamma som inte skyddade mig. Hon gav mig skulden, och de skuldkänslorna har jag burit med mig hela livet. Det är mitt fel. Om jag inte hade befunnit mig på den där platsen vid det där tillfället så hade det inte hänt. Om jag inte hade varit så dum (!!) och trott på den där mannens historier så hade jag inte följt med honom och då hade han inte våldtagit mig. Det var mitt fel. Mitt fel. 25 år senare plågas jag fortfarande av mardrömmar varje gång jag sover. Mitt fel.

Jag är besviken på andra vuxna som inte såg och förstod när jag blev mobbad eller när mammas karl söp och jag var ensam hemma med honom, jag är besviken på polisen som inte tog mig på allvar när den där jävla gubben våldtog mig, på läkaren som inte sövde mig och gjorde en ordentlig undersökning, jag är besviken på min mamma för att hon tvingade mig att vara hos grannen vars son våldförde sig på mig – trots att jag sagt att jag inte ville dit, besviken på att hon gav mig skulden när min bror klev över en gräns som ingen bror ska kliva över med sin syster – även om det i det fallet inte var någon fullbordad våldtäkt, och jag är ohyggligt besviken på att det aldrig har funnits någon vuxen i min närhet som har lärt mig att ta mig själv på allvar.

Jag är besviken på det faktum att jag gång efter annan blivit utnyttjad, överkörd, inträngd i ett hörn, kränkt, misshandlad, våldtagen till både kropp och själ, sviken, bedragen, ratad, bortvald, att jag aldrig har fått vara nummer ett, att jag alltid fått stå tillbaka för något annat, att det alltid – i alla sammanhang – har funnits något eller någon som varit viktigare än vad jag har varit.

 

 

(ja, jag förstår mycket väl hur barnsligt det låter, men jag måste sätta ord på det här och dessutom så grundar sig den här känslan i upplevelser från när jag var väldigt liten – alltså är det barnsligt. det gör skitont att skriva ner allt det här, och huvudet går på högvarv för att förklara varför det har blivit som det har blivit, varför människor har gjort som de har gjort, men det spelar fan ingen roll vad människor har för anledningar att göra det de gör, jag är i alla fall jävligt besviken och det gör i alla fall jävligt ont)