Det var onekligen både märkligt och mäktigt att sitta i ett rum tillsammans med bara kvinnor och känna mig hemma. Jag har så svårt för det där med tjejer, jag känner mig alltid i underläge och som att de är så mycket bättre än mig, så mycket snyggare, så mycket smartare och så mycket mer värda. Det är rätt konstigt, jag har verkligen så lätt för att ta plats i sammanhang där det finns män med, men så snart det är bara kvinnor så känner jag mig så otroligt liten.
Det som berörde mig mest idag var det prat om rädsla som kom upp. Många i gruppen uttryckte en enorm rädsla för män och för relationer, och jag kände mig nästan dum som inte kände igen mig i det. De pratade om hur de stänger in sig, inte vågar gå ut efter mörkrets inbrott och vägrar släppa in en man i sitt liv. Jag har varit precis tvärtom. Jag har varit till synes totalt orädd och kastat mig in i det ena vansinnet efter det andra. Eller, rädd har jag naturligtvis varit, men aldrig för sånt som är farligt. Nej, jag är rädd för sådant som att teckna, för att bowla, för spindlar, för att sjunga i små sällskap, för att göra bort mig, för att säga sånt som verkligen betyder något, för panikångest, för att må bra - alltså sådant som inte är farligt alls.
En man som bemöter mig med respekt, som menar vad han säger och säger det han menar och inte bara en massa tomma ord, en man som står vid min sida och finns när jag behöver honom, som tar ansvar för sig själv och låter mig ta ansvar för mig, som bejakar hela min person och som är verkligt god; det skrämmer mig fullkomligt från vettet.
Men.
Släng åt mig en man som slår mig, som våldtar mig, som är galet kontrollerande, som är pedofil eller som missbrukar något – det spelar egentligen inte så stor roll vad, som ägnar sig åt organiserad brottslighet och bär vapen tjugofyra timmar om dygnet sju dagar i veckan och/eller lider av någon svår personlighetsstörning; där känner jag mig trygg och helt lugn. Jag skulle inte vara det minsta rädd.
Jag kände mig alltså otroligt annorlunda i jämförelse med de tjejer som uttryckte den där rädslan, och för en stund hade jag lust att bara resa mig upp och gå, men det gjorde jag inte. I stället väntade jag en stund och så tog jag upp det, och det visade sig naturligtvis att jag inte var ensam om att vara (så skadad) som jag är. Jag har så lätt för att tro att jag är ensam om mina beteenden och upplevelser, men så snart jag vågar öppna truten och prata om det så inser jag att det finns så många som tycker, tänker och känner precis som jag gör.
Det är en rätt fantastisk känsla att möta ett annat ögonpar och känna att vi är likadana. Jag förstår också att min totala oräddhet bara är en sida av ett mynt, och det myntet heter Obalans. Tydligen är det vanligt bland människor som har en övergreppshistoria, detta att vara väldigt ”på” eller ”av”, att tycka att det på något sätt måste vara svart eller vitt, att det inte finns någon gråzon eller något som heter ”lagom”. Vi bär alla på samma rädsla men vi hanterar den på olika sätt, vissa människor känner den och anpassar sina liv efter den, jag (och många med mig, har jag förstått) trycker ner den och låtsas inte som att den existerar. Självklart handlar det också om egenvärde och om vad man är beredd att utsätta sig själv för, och jag har verkligen inte haft några gränser alls för vad jag kan tillåta andra människor att göra med/mot mig. Det känns onekligen väldigt sorgligt.
Jag ska öva på att känna rädsla, låta den komma fram och lyssna till den. Jag ska prata om den och inte kliva över mina egna gränser eller tillåta andra att göra det. Jag tänker att jag säkert har ignorerat den under så många år att den till slut har gett upp på att försöka påkalla min uppmärksamhet. Jag ska ge den utrymme, den ska få höras och den ska tas på allvar.
